Patienten, en 82-årig kaukasisk kvinna, togs in på sjukhus med förvirring. Hon hade ett antal aktiva medicinska problem, däribland förmaksflimmer, ischemisk hjärtsjukdom, kronisk njursjukdom, högt blodtryck och artros. Sex år före intagningen hade hon genomgått en högra hemikolektomi för Dukes B kolorektal cancer. Under antagningstiden diagnostiserades hon som havande en urinvägsinfektion (UTI). Före antagningstiden hade hennes allmänläkare behandlat patienten med en 3 dagars kur av trimethoprim 200 mg bd. Vid antagning till sjukhus var urinodling positiv för Escherichia coli och hon ordinerades en 5 dagars kur av oral co-amoxiclav 625 mg tds. Fyra dagar efter att denna kur av antibiotika avslutats utvecklade hon diarré, som var positiv för Clostridium difficile toxin. Metronidazol 400 mg tds ordinerades omedelbart. Patientens diarré förvärrades, hon öppnade sin tarm 7 gånger dagligen med en Bristol Stool klassificering Typ 7. Efter fem dagars oral metronidazolterapi, påbörjades oral vancomycin 250 mg qds. Fyra dagar efter att oral vankomycinbehandling påbörjats utvecklade patienten ett utbredt pruritisk, konfluent, erytematöst utslag över bröstet, ryggen, nacken och låren. Hon klagade också på svår huvudvärk. En dermatologisk undersökning begärdes och man fann att utslaget liknade det som ses vid "Red Man Syndrome". Sjuksköterskorna bekräftade att inga medicineringsfel hade gjorts och att inget vankomycin hade administrerats intravenöst av misstag. Vankomycinbehandlingen stoppades omedelbart och vanliga antihistaminer ordnades. Utslagen försvann sedan och kom inte tillbaka. En ny behandling med vankomycin via munnen påbörjades inte. Ingen annan läkemedelsbehandling ändrades under denna tid och inga andra potentiella allergener kunde identifieras. Vid intag hade patienten kronisk njursjukdom (CKD) i steg 2. När hon utvecklade C. difficile-diarré utvecklade patienten akut-på-kroniskt njursvikt, med njurfunktion som försämrades till en ekvivalent av CKD-steg 3. Vissa fallrapporter av patienter som utvecklade "Red Man Syndrome" i samband med oral vankomycinbehandling har involverat patienter med nedsatt njurfunktion, vilket tyder på att minskad utsöndring av vankomycin som absorberats systemiskt kan bidra till att utveckla reaktionen. Tyvärr utfördes inte vankomycinhalter av vårt laboratorium, trots vår begäran. Reaktionen hos vår patient verkade likna den som tidigare observerats vid intravenös vankomycinbehandling – ”Red Man Syndrome”. En genomgång av litteraturen visar att ett antal fallrapporter finns tillgängliga som beskriver utslag vid oral vankomycinbehandling, däribland ett fall med mätbara serumnivåer av vankomycin. Alla fall som vi känner till har beskrivits hos patienter med kolit eller nedsatt njurfunktion.